sidledes

i denna utan att någonsin senare hitta ut.
Också detta att han så påtagligt bekräftar bilden av den självutbrännande
modernistiske konstnären som i en ofantlig mängd bara producerat det som förväntats av honom. Namnet Bengt Lindström har så till den grad kommit att bli ett med sitt varumärke att den underliggande skapande, individuella konstnären och människan kanske blivit oförtjänt fördolt bakom själva namnet. Inte alla känner till att han i början arbetade både med naturalistiska och geometriska verk, och att han från tid till annan avvikit från den eruptiva hållningen
för mera återhållsamma, monokroma och spartanskt förenklade bildberättelser. Att
det finns en sorts annan och mera
filosofiskt betraktande Bengt Lindström.

Den stora oljemålningen ”Ådalen -82” visar Bengt Lindströms kända och emblematiskt fysiska och färgstarka arbetssätt. Det
gröna och slemmiga djurets käftar hugger liksom hånskrattande mot människan, som med ett ansikte målat i klart blått och rött blir en arketyp av samisk trolldom eller ursprungsromantik. Aggressiviteten i färg, rörelse och material är så total att hela målningen nästan övergår till en skulptur
eller metafor om sig själv. Jag undrar om
inte det egenartade med detta måleri är
att Bengt Lindström varje gång försöker beskriva det våldsamma med paradoxalt så klara grundfärger. Det eventuellt berättande innehållet får ständigt kämpa med den förföriska ytan. Men det rör sig också om ett måleri som hämtar näring ur det fornmytologiska, med bilden som ritual där formen är sin egen berättelse.

Hur stort är inte då kastet till litografierna ”Ursprung” och ”Förfäder” från 1996. Med snabba och kalligrafiska handrörelser dras bilden upp, med en enda färg, brunt. Om mycket i Bengt Lindströms konst påminner om barnets sätt att teckna kommer han kanske djupast här, där det spontana inte hindras av materialet. Samma gäller gouachen ”Blå akt” från 1998, en avväpnande enkel skissmålning i ultramarin mot vitt. Bilden, som i mitt tycke är den starkaste på utställningen, är en rörande oskuldsfull och utlämnande vision av den erotiska människan.

Att teckningen är det sammanhållande
kittet i konstnärskapet framstår klarast i litografisviten ”Figurer ur Sagor från OrremJarka och sagor för Melchior” från 1999. Här syns lusten till det burleska berättandet med humor och värme, endast svart på vitt men med det omisskännligt kraftfulla anslaget.

Text: Jan K Persson
Foto: Sundsvalls Museum

Det är också det perspektivet som till stor del framträder på utställningen. Målningen ”Sittande kvinna” från 1962 är upplöst och halvabstrakt och med ett skimmer av ljus som påminner om Willem de Kooning. I en liten litografi från 1967, ”Ett friskt svep om livet”, ryms en tät och balanserad spänning som drar riktningen inåt i bilden i motsats till de kommande målningarnas känsla av brottstycken ur någonting större.
I en svit svartvita gravyrer, ”Änglar och demoner”, från 1969 ritar han upp kartan
för sitt livslånga tema om kamp och sägen men genom den pregnanta linjeteckningen blir han mycket tydligare och slagkraftigare. Anslaget är här mera subtilt komplex och dynamisk. I grafik från senare delen av 70-talet märks tydligare hans mera avvägda teckning och hantering av formen, som i ”Röd sekvens I-IV”, där det våldsamma angreppet mot människans villkor är liksom utan pardon men ändå försonande i den balanserande kompositionen.